det är svårt att förklara en känsla som fanns för länge sedan

för jag har nästan glömt den själv men ibland

ibland kommer den tillbaka bara för en kort

stund men ändå stark och då minns jag

när jag var jätteliten men kände mig jättestor

för jag hade en pojke som var kär i mig och som var myndig och som lärde mig dricka

svartvinbärsshots fast det var himla äckligt och som

luktade så gott särskilt hans halsduk och jag hade

nya orangea manchesterbyxor och lyssnade på

Moneybrother och Bo Kaspers orkester på min bärbara

CD-spelare och det var vinter och kallt men jag brydde mig inte

jag brydde mig bara om honom och hans

lugna andetag när han sov brevid mig och jag tänkte

det här är inte sant hur kan han vara här hos mig

han som är så fin och sen minns jag att vi alltid

hånglade i hans hiss på väg till honom

hissen var jätteliten och trång och det var en utmärkt

plats att hångla på man kunde liksom inte

göra något annat

det är någonting med den här dagen

någonting som händer i hjärtat när jag sitter

hemma och tänker att det är ett nytt år idag

och att jag är väldigt trött

efter igår och att jag i hela

hjärtat och magen och

till och med i halsen

känner mig ensam

och trött på att känna mig det jättetrött

det har gått ett år

jag har hoppats och drömt och velat och gråtit ibland

skrattat har jag också gjort såklart

och jag har rest och lärt mig och

upplevt och sett och känt

och det har varit hur jävla fantastiskt som helst

men idag

på nyårsdagen

första dagen på år tjugohundratolv

så känner jag mig ensam och arg och ledsen

för nu har jag väntat och tänkt och känt och svikits tillräckligt

tycker jag

nu vill jag bara hitta rätt och slippa spendera

trötta dagar ensam i sängen

jag känner mig ensam och arg och ledsen

på saker som ändå inte betyder något

det ger mig ingenting

bara ännu mer tomhet

egentligen

så kom slutet och jag ville inte

jag ville inte vara tillbaka någonstans där jag en gång hörde hemma

för nu visste jag hur det kunde vara där jag inte tidigare varit

jag visste att det fanns ett annat liv, ett liv som inte var enligt normen

ett liv utan slentrian och

ett liv där värdet låg i att

bara vara

ett liv med dans i sanden hela natten

och leenden överallt och

barn som sträcker upp sina små armar och vill ha kärlek

bara en liten stund

bara en liten stund

och nu känns det bara tomt och

ensamt

och

ledsamt

hur ska man kunna gå tillbaka till det som en gång var

när man fått en glimt av en annan framtid

today I just want to watch 500 Days of Summer
and long for love
the exhausting
emotive
and a bit silly
love

the typ of love that you
never have to hold back
and
never pretend
that
I don't want to be with you all the time

(beacuse I do)

I want to
stay up way to late and
eat too much candy
and
kiss you at the spot right between your eyes
and feel the warmth of your skin under your t-shirt

(I never feel the cold winterwind when I'm with you)

har ni tänkt på hur fantastisk den är egentligen
den här vidunderliga kärleken

när du är allt allt allt
sen inget inget inget

det fanns inget kvar
eller det kanske aldrig fanns något
det var bara en förhoppning om en känsla som är större än allt annat
eller du tittade åt ett annat håll och jag stod ensam kvar

tvåsamhet
ensamhet
tvåsamhet
älskar, älskar inte

och du kan vara allting
en morgon under lakanet
med tår som snuddar varandra
och rufsigt hår
och låtsas sova fast man kikar på personen brevid
fan, vad fin du är när du sover

och du kan vara ingenting alls
ensam en morgon
vinglandes hem
hållande din telefon där ingen
hört av sig
( ingen alls, fast bara du räknades)

jag såg honom på en busstur med min gamla gymnasieklass. de visade Lejonkungen och vi skrattade på samma ställen, han var lång och stark och jag var liten och klen men det tänkte jag inte så mycket på då egentligen. sen var vi på samma fest och jag stod på hans fötter på balkongen för jag hadeingaskor och det var ju vinter och kallt och sen kysstes vi eller jag kanske kysste honom jag minns inte så noga. och så promenerade vi runt i Stockholm bland platser jag aldrig varit på förut och köpte lösgodis och hans favoriter var gula med papper på. sen kysste han mig igen och han var så lång att han fick böja sig ner och nästan lyfta upp mig i midjan för att nå mina läppar och jag tänkte gudjagdörhanärsåfin. och i skolan fick jag benskörhet varje gång han kom i närheten av mig och sen en dag så bestämde vi att det skulle vara vi nu och så blev det och jag var så himla stolt. och tiden gick, dagar veckor månader ja till och med år och en dag tittade jag upp och såg honom ingenstans. jag hade inte sett honom på länge fastän han fanns intill mig hela tiden. och benskörheten och magpirret var för länge sedan borta. så jag ringde pappa och han hämtade mig och jag sa nu är det slut och sen åkte vi hem, det var natt eller kanske sen kväll och jag somnade den natten med ett gosedjur under armen.

han är gammal nu. med värkande, krokig rygg och en bekymmersrynka i pannan alltjämt. en gång var han ung och dansade med söta flickor i vippiga kjolar och drack sockerdricka på fredagskvällen. när hyn var slät och ryggen rak. men nu är kroppen gammal och trött. det gör honom inte så mycket egentligen. förutom att det är jobbigt med den förbaskade värken. och tabletterna han varje morgon får äta, ur sin röda dosettlåda.

han har aldrig varit intresserad av religion. när han var liten var det tvång att gå i kyrkan och på söndagsskola. men så fort han blev äldre så gick han aldrig i närheten av en kyrka igen. när han träffade henne så gifte de sig aldrig, till byns förskräckelse. varken han eller hon hade så mycket övers för giftemål. men vi fick aldrig några barn, tänker han nu för sig självt. kanske är det lite synd. men han hade ju henne. hon som stod där en dag för så många år sedan, när det var blåsigt och kallt och alla glömt bort att sommar överhuvudtaget kunde existera. han log mot henne och lyfte sin hatt. och hon log tillbaka.

han reser sig mödosamt upp ur fåtöljen och går med sin krokiga rygg fram till fönstret. radion spelar en sorgsen melodi i bakgrunden. han tycker inte om sorgliga sånger. lyssnar mest på P1 när det är nyheter. allt var annorlunda förut, tänker han. när det inte var tyst här hemma varje dag. det är jobbigast, tänker han sedan. tystnaden. han minns när de skulle åka till utlandet för första gången. hon var rädd för flygresan, hade nog hört för mycket om olika flygkrascher. han höll henne i handen. hårt. det var tider det, tänker han nu. vi åkte aldrig utomlands något mer. och nu är jag för gammal.

hans rynkiga ansikte späns och han lutar pannan mot fönstret. fönstret är kallt och blir lite immigt. en tår rinner längs hans kind. gamla gubbe att gråta såhär, skäller han på sig själv. men kan inte hejda sig. vart tog du vägen, viskar han. du skulle gå längs min sida till slutet, det skulle vara vi. men du följde inte med. en morgon låg du där i din säng och ville aldrig mera vakna.

han rätar på ryggen så mycket som det går. går till sin röda dosettlåda och tar morgonens mediciner. sen sätter han sig vid radion och lyssnar återigen på nyheterna i P1.

nu handlar det om att vara feg och inte våga
att sluta ögonen och blunda istället för att fråga

vakna en morgon som ser likadan ut som den innan
att se film på film och önska att jag var som hjältinnan

att vara skör och rädd och ha nära till gråten
eller ha ont i magen av ledsamhet och vara tystlåten

att vakna på natten av en dröm om en jag ville vara med
lukta honom i nacken och kanske ligga sked

men pojken var försvunnen och jag låg ensam kvar
är det sånt som händer när man lever lycklig i alla sina dar?

åh jag är så satans trött på melankoli
tårblöta kinder och självplågeri

åt helvete med det trygga och förutsägbara livet
jag har fegat för länge nu, det dags att ta klivet

nu skiter jag i svenskhet, röda höstlöv och södermalm
ska fan dra och sätta mig under första bästa kokospalm